Klara 18 år, Göteborg, juli 1995

Hennes huvud värkte. Minnesbilderna var suddiga. Hon försökte tänka efter för att minnas vägen tillbaka till sina vänner. En minnesbild klarnade. Hennes bästa kompis hade kysst fel kille på förfesten.

Han hade varit kompis till den killen de träffat på vägen dit och som hade bjudit in dem. Som hon mindes det var det något med att hennes kompis kysst honom som fått det andra tjejgänget på förfesten att störa sig. De hade blivit utslängda.

När de var på väg därifrån blev hon tvungen att gå åt sidan. Hon satte sig på huk. På andra sidan buskarna hörde hon kompisarna prata och skratta. Sedan hörde hon att de började gå igen. Rösterna blev alltmer avlägsna. Fan att de var så fulla! Hur svårt kunde det vara att vänta?

När hon var klar halvsprang hon åt det håll hon tyckte rösterna försvunnit, men insåg att rösterna tillhörde ett annat gäng. Fan! Hon hade ingen lust att fortsätta festa längre. Enda anledningen till att hon ville hitta kompisarna var för att säga att hon ville hem och sova.

Klockan hade passerat midnatt. Hon visste inte hur hon skulle kunna hitta dem igen och hon började känna att hon egentligen var för berusad för att gå någonstans.

De möttes vid Nobelplatsen. På hans fråga svarade hon ”hem” och namnet på den hållplats som hon lärt sig låg närmast. Han sa att han visste den snabbaste vägen dit och att han kunde följa henne. De började gå. Efter några minuter vek de in på en grusgång.